niofemtio

En såndär kväll när plötsligt tårarna kommer, när man inte orkar mer, drunknar i musiken. I myskläder, koftor och te. I sängen, med mobilen, i väntan på sms.
Kanske någon kommer att rädda mig, kanske...

Så värdelös. Att inte ens orka, med världens lättaste uppgift. Att bara gå i skolan, göra uppgifter, att bara göra dem, lämna in dem.
Allt bara förfaller. Orkar egentligen inte ens resa mig upp. För inombords är jag så trasig. Behöver trygghet och kärlek. Vill känna mig värdefull.

Har insett nu att jag aldrig kommer att få träffa Spraits igen. Det gör så ont i mig. Även fast han kanske inte var den vackraste hästen på jorden, den som kunde allt, eller var snällast.
Så fångade han mitt hjärta så som ingen annan häst hade gjort förut.
Det var med honom som jag lärde mig allt. Som jag lärde mig trickträning, som jag fick kärlek tusen gånger tillbaka av, och som det verkligen syntes på att han älskade mig.
Har gått sönder - totalt.

Imorgon firar jag ett och ett halvt år tillsammans med min älskade Robin <3

OrkarinteOrkarinteOrkarinteOrkarinteOrkarinteOrkarinteOrkarinteOrkarinte...
Känns så sjukt meningslöst att ens försöka att resa mig upp i mitt liv, när allt annat ändå faller så kan jag lika gärna falla tillsammans med mitt liv.

Jag tror inte folk förstår hur hemskt det är när man vet att ens halva hjärta kommer att hamna hos någon annan, bli älskad av någon annan, ompysslad.
Kanske inte ompysslad, kanske bara lämnad, ensam, övergiven.

Om en och en halv vecka kommer vara min sista chans att säga hejdå till honom, det kommer att kännas i hjärtat, men jag ska härda ut, för hans skull.
Jag tror att han kommer sakna mig lika mycket som jag kommer sakna honom.
Förlåt mig för att jag inte har råd och plats att köpa dig...

Det är nog sådana här kvällar som inte är något bra alls, egentligen. När man borde sova men inte gör det.
När man sitter uppe istället och tänker, på allt som man inte borde tänka på. Speciellt inte när man är ensam.
För att tänka ensam är nog det värsta som finns. För det är då man tänker på minsta lilla sak.
Som att det gör ont i näsan precis innan man börjar gråta för att man spänner den, att jag alltid blundar innan första tårarna kommer. Precis som att om inte jag ser, så gör ingen annan det heller.
Det är alltid när man pratar för mycket när man är med folk runt omkring, när man aldrig säger något när man borde. Ungefär där är jag nu, även fast jag försöker att ta mig upp.
Jag döljer att jag döljer min fasad, som jag byggt upp, för att ingen ska veta.
Nej ingen ska få veta hur hemskt trasig, mosad och kraschad som hela min kropp är inombords.
Inte ens jag vill veta det.

Jag förstår inte varför det gör så ont i mig. Varför jag plötsligt bara gråter och känner hur mina kinder svider av alla salta tårar.

Jag vet inte vad jag kommer att göra när jag står framför dig imorgon.
Att bara höra din röst gör mig så svag inombords så tårarna kommer varje gång.
Hela min kropp och mitt hjärta vill bara omfamna dig, sjunka in i dig och aldrig släppa taget. Aldrig mer låta dig försvinna fråg mig igen.
Aldrig mer låta mig gå sönder såhär mycket.
Samtidigt vågar jag inte.
Jag är rädd för att våga för mycket, att gå över gränserna och bli för mycket.
Att jag hellre bara är, tråkig.  Fast jag inte vill.
Fast min kropp exploderar inombords.

Jag vill bara se på dig, se dig i ögonen. Jag vet att mina ögon kommer fyllas av tårar.
I samma stund kysser jag dig.
Jag släpper dig inte.
Aldrig mer kommer jag att göra det misstaget att låta dig gå igen.
Låter mitt huvud vila mot din axel, och mina andetag lyssnar till dina hjärtslag.
Ingenting annat finns för mig.
Jag vet att tiden går så fort, så jag håller om dig hårdare.
Därefter kommer tårarna lite fortare och din tröja blir blöt.
Jag vill bara ha lite närhet.
DIN närhet.

Förstår inte.
Jag får skiten slängd i ansiktet, om och om igen.
Fast det inte är jag som gör felen.
Även fast jag gör fel, är inte mina fel i den storleksskala och omfattning som det tillsynes får det att verka.

Jag känner mig lurad, bedragen och det är oförlåtligt denna gången.

Tror jag aldrig behövt min psykolog så mycket som jag gör nu. Att få gråta, tala om hur värdelös och hur hemsk jag känner mig.
Gråter, gråter, gråter.
Gråter så mycket så att jag får panikattacker. Sitter och stirrar tomt ut genom fönstret, bara sitter.
Förstår inget, varför jag är såhär.
Min psykolog sitter där, hon försöker att hålla mig kvar, försöker att få mig att reda ut allt det jobbiga. Men jag vill bara skrika. Jag vill gråta ur min kropp tills jag bara ligger livlös på golvet.

Idag är det en vecka kvar.
Klarar jag detta - klarar jag allt.

Psykologen imorgon. Blir tätt nu.
Klarar inte av att fokusera på något. Sitter bara, skriver, tänker.
Saknar, längtar.

På tisdag ska jag köpa nya töjningar och pluggar till studenten. Kanske åka till Göteborg i helgen. Festa, glömma, slippa bry sig.
Finns tusen anledningar till att göra det.
När samvetet säger ifrån gör jag det ändå inte.
Stannar ändå hemma.
Sitter ändå bara här, för här är jag trygg, jag vet att inget kan hända mig här.

Jävla_patetiska_brud

Sitter i soffan.
Försöker att sortera alla tankar, skriva ner dem på papper. Då slipper man dem sen.
Man slipper tänka så mycket.
Jag hatar att tänka.
Hatar att sakna.
Och hatar att känna den huggande, rivande känslan i bröstet. Som att något håller på att falla sönder totalt. När paniken är ostoppbar.
När man okontrollerat bara låter tårarna rinna längs med kinderna, låter dem torka ut av sig själv.
För trött av utmattning för att ens orka torka bort dem själv.
Ensamheten är den känsla som borrar sig längst in i min kropp.
Till den djupaste, av djupaste never, trådar, punkter, hjärtat.
Jag har aldrig känt att något har känts så tomt i mitt liv som de här tre veckorna.
Den kvävande känslan av ensamhet har nästan dödat alla celler som går att överleva på.
Att veta att min kära, älskade är långt borta, för mig blir fem mil plötsligt en himla massor av mil. När en saknad av tusen som inte går att förklara, tar över.
Jag vill vara ostoppbar.
Kunna göra det enda rätta, hela tiden. Duga, passa in. Att vara perfekt.


Att försöka vara jag, samtidigt som jag försöker ta hand om mig själv börjar gå överstyr.
Jag känner bara att det blir så jävla fel.

Alla som läser detta.
Jag älskar Robin över allt annat.

Jag vill försvinna, förintas och aldrig mer finnas till. Jag vill sova med tusen piller i min kropp samtidigt som den är okontrollerbar. Jag vill känna smärtan genomborra mitt bröst och komma ut på andra sidan, jag vill inte stanna kvar.

Patetiska jävla liv.


Jag hatar mig själv.


Kan inte ens skriva.

Allt kan verkligen bara dra åt helvete nu. Precis allt. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte gråta, ljuga, hålla allt inom mig.
Jag orkar inte försöka hålla humöret uppe. Orkar inte låtsas. Vill inte vara med längre.
Varför ska allt vara så jävla svårt, och göra så jävla ont.
Varför måste min kropp skaka och hjärnan pulsera så mycket så att det tillslut börjar flimmra framför ögonen. När tårarna inte kan stoppas och när andningen slutar att fungera.
Vill inte försöka mer.
Det känns allt annat än värt att försöka leva just nu.

Skitdag, skitliv.

Läste igår att om man kan ljuga så är man smartare än dem som inte kan.
Då måste jag vara smart.
Jävligt smart.

Jävla fan då.

...
Det skulle ju alltid vara du och jag..
Vi skulle ju visa varandra världen och inget fick nånsin komma mellan oss.
Men nånting kommer alltid i mellan och någon slutar alltid älska först.
Men varför kan det aldrig vara jag?