niofemtio

Tror jag aldrig behövt min psykolog så mycket som jag gör nu. Att få gråta, tala om hur värdelös och hur hemsk jag känner mig.
Gråter, gråter, gråter.
Gråter så mycket så att jag får panikattacker. Sitter och stirrar tomt ut genom fönstret, bara sitter.
Förstår inget, varför jag är såhär.
Min psykolog sitter där, hon försöker att hålla mig kvar, försöker att få mig att reda ut allt det jobbiga. Men jag vill bara skrika. Jag vill gråta ur min kropp tills jag bara ligger livlös på golvet.

Idag är det en vecka kvar.
Klarar jag detta - klarar jag allt.

Psykologen imorgon. Blir tätt nu.
Klarar inte av att fokusera på något. Sitter bara, skriver, tänker.
Saknar, längtar.

På tisdag ska jag köpa nya töjningar och pluggar till studenten. Kanske åka till Göteborg i helgen. Festa, glömma, slippa bry sig.
Finns tusen anledningar till att göra det.
När samvetet säger ifrån gör jag det ändå inte.
Stannar ändå hemma.
Sitter ändå bara här, för här är jag trygg, jag vet att inget kan hända mig här.

Jävla_patetiska_brud

Sitter i soffan.
Försöker att sortera alla tankar, skriva ner dem på papper. Då slipper man dem sen.
Man slipper tänka så mycket.
Jag hatar att tänka.
Hatar att sakna.
Och hatar att känna den huggande, rivande känslan i bröstet. Som att något håller på att falla sönder totalt. När paniken är ostoppbar.
När man okontrollerat bara låter tårarna rinna längs med kinderna, låter dem torka ut av sig själv.
För trött av utmattning för att ens orka torka bort dem själv.
Ensamheten är den känsla som borrar sig längst in i min kropp.
Till den djupaste, av djupaste never, trådar, punkter, hjärtat.
Jag har aldrig känt att något har känts så tomt i mitt liv som de här tre veckorna.
Den kvävande känslan av ensamhet har nästan dödat alla celler som går att överleva på.
Att veta att min kära, älskade är långt borta, för mig blir fem mil plötsligt en himla massor av mil. När en saknad av tusen som inte går att förklara, tar över.
Jag vill vara ostoppbar.
Kunna göra det enda rätta, hela tiden. Duga, passa in. Att vara perfekt.


Att försöka vara jag, samtidigt som jag försöker ta hand om mig själv börjar gå överstyr.
Jag känner bara att det blir så jävla fel.

Alla som läser detta.
Jag älskar Robin över allt annat.

Jag kan inte se det som att det är jag som har förändrats. Att det är jag som inte har tiden eller orken till att ses eller prata längre. När allt bara rinner ur mina händer, allt som fanns där för ett år sedan bara är helt borta.
Det känns inte som att det är jag som förändrats. Lika mycket som då, vill jag ses nu. Umgås, skratta och bara vara.
Men alla försvinner, allt försvinner bara ifrån mig. Det finns ingen som stannar föralltid. Det är så.
Mitt liv är inte gjort för att personer ska orka.
Kanske är det jag som förstör dem.

---

Var i skolan idag. Fick skjuts från skolan av min lärare och tog en kanske lite för lång sovmorgon, men ibland får man det.
Skulle städat mitt rum idag, orkar inte det heller. Sitter hellre här, tycker synd om mig själv lite och bara är. Har inte ens orkat dra undan gardinerna från fönstret, det spelar egentligen ingen roll. Känner mig varken speciellt snygg eller ren så håller mig hellre här inne.

Imorgon ska jag vara barnvakt.
På dagen ska vi åka iväg och kolla på något, har inte ens något att ha på mig.
Min älskade kommer på kvällen och räddar mig.
Kommer säkert gråta.
Vad är det här för skitliv.

Var hundvakt idag. Otroligt nog passade det på att både bli varmare och sluta regna. Underbart tänkte jag och drog med mig vovvsingen ut i vitsippeklädda skogar.

Vaknade för en stund sedan av att min töjning i vänsterörat hade vidgat sig helt och blivit klar. Smärtan är obeskrivlig. Därför sitter jag här. Kan verkligen inte sova nu.
Får helt enkelt nöja mig med att vara vaken en timme eller två tills smärtan har lagt sig tillräckligt mycket.
Det är så typiskt.

Gått en stund snart och känns som att smärtan börjar att lägga sig lite i alla fall. Jag får hoppas.
Är dock inte alls trött.
Ska upp om fyra timmar.

Är ashungrig.

Ska käka upp resten av mitt godis.
Omnomnomnom.

Valborg var faktiskt helt okej. Åkte och kollade på brasan, var social med lite folk, även om många som skulle kommit ångrade sig och stannade hemma.
Bad för uuu.
Jag hade i alla fall jättetrevligt och fotograferade massvis. Dog av värmen vid brasan och har massvis med bilder att redigera.
Är superfint väder ute också, vilket får mig att vilja sitta där, hellre än här.
Men eftersom jag fryser blir det ändå att jag sitter här.

Är ledig från skolan hela veckan. Mår inte sådär super heller.
Ska försöka att bättra mig.