Förlåt mitt hjärta!

OrkarinteOrkarinteOrkarinteOrkarinteOrkarinteOrkarinteOrkarinteOrkarinte...
Känns så sjukt meningslöst att ens försöka att resa mig upp i mitt liv, när allt annat ändå faller så kan jag lika gärna falla tillsammans med mitt liv.

Jag tror inte folk förstår hur hemskt det är när man vet att ens halva hjärta kommer att hamna hos någon annan, bli älskad av någon annan, ompysslad.
Kanske inte ompysslad, kanske bara lämnad, ensam, övergiven.

Om en och en halv vecka kommer vara min sista chans att säga hejdå till honom, det kommer att kännas i hjärtat, men jag ska härda ut, för hans skull.
Jag tror att han kommer sakna mig lika mycket som jag kommer sakna honom.
Förlåt mig för att jag inte har råd och plats att köpa dig...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0