niofemtio

Sitter i soffan.
Försöker att sortera alla tankar, skriva ner dem på papper. Då slipper man dem sen.
Man slipper tänka så mycket.
Jag hatar att tänka.
Hatar att sakna.
Och hatar att känna den huggande, rivande känslan i bröstet. Som att något håller på att falla sönder totalt. När paniken är ostoppbar.
När man okontrollerat bara låter tårarna rinna längs med kinderna, låter dem torka ut av sig själv.
För trött av utmattning för att ens orka torka bort dem själv.
Ensamheten är den känsla som borrar sig längst in i min kropp.
Till den djupaste, av djupaste never, trådar, punkter, hjärtat.
Jag har aldrig känt att något har känts så tomt i mitt liv som de här tre veckorna.
Den kvävande känslan av ensamhet har nästan dödat alla celler som går att överleva på.
Att veta att min kära, älskade är långt borta, för mig blir fem mil plötsligt en himla massor av mil. När en saknad av tusen som inte går att förklara, tar över.
Jag vill vara ostoppbar.
Kunna göra det enda rätta, hela tiden. Duga, passa in. Att vara perfekt.


Att försöka vara jag, samtidigt som jag försöker ta hand om mig själv börjar gå överstyr.
Jag känner bara att det blir så jävla fel.

Alla som läser detta.
Jag älskar Robin över allt annat.