niofemtio

Jag kan inte se det som att det är jag som har förändrats. Att det är jag som inte har tiden eller orken till att ses eller prata längre. När allt bara rinner ur mina händer, allt som fanns där för ett år sedan bara är helt borta.
Det känns inte som att det är jag som förändrats. Lika mycket som då, vill jag ses nu. Umgås, skratta och bara vara.
Men alla försvinner, allt försvinner bara ifrån mig. Det finns ingen som stannar föralltid. Det är så.
Mitt liv är inte gjort för att personer ska orka.
Kanske är det jag som förstör dem.

---

Var i skolan idag. Fick skjuts från skolan av min lärare och tog en kanske lite för lång sovmorgon, men ibland får man det.
Skulle städat mitt rum idag, orkar inte det heller. Sitter hellre här, tycker synd om mig själv lite och bara är. Har inte ens orkat dra undan gardinerna från fönstret, det spelar egentligen ingen roll. Känner mig varken speciellt snygg eller ren så håller mig hellre här inne.

Imorgon ska jag vara barnvakt.
På dagen ska vi åka iväg och kolla på något, har inte ens något att ha på mig.
Min älskade kommer på kvällen och räddar mig.
Kommer säkert gråta.
Vad är det här för skitliv.