niofemtio

När jag vaknade halv fyra av ett sms från Robin så insåg jag hur jävla bra han faktiskt är. Det finns inte ord att förklara hur mycket känslor som jag har för den mannen. Det finns inte.
Varje gång jag träffar honom så finns samma nervösa klump i magen som när jag såg honom gå av bussen den där lördagen då vi träffades första gången. Då jag visste att jag skulle kämpa tills jag dog för att få honom.
Jag fick honom, utan att egentligen kämpa alls. Han bara fanns där.
En dag fanns han bara mer. Då jag faktiskt vaknade upp på morgonen och hade världens bästa pojkvän.

Det fick jag bekräftat inatt med.
I ett sms om att vi inte kunde ses idag (eftersom jag har praktik), därför ville han bjuda mig på bio på fredag.
Hur fint är inte det?

Gråter nästan när jag skriver detta. För jag är så äckligt lycklig.
Jag förstår inte själv.