niofemtio

Tårarna rinner ner för mina kinder. Ovissheten är starkare än vad mitt hjärta klarar av. Mitt huvud samarbetar med ovissheten, försöker att ta över. Bryter ner medicinerna, tillåter dem inte att verka, gör mig sjuk, sjukare, sjukare. Kan inte skriva, orden bildar murar för svåra att forma, försöka att riva.
Vad det nu är som försöker att förgöra mig, så är den starkare än mig, så otroligt mycket starkare. Det är när det går ut över dem jag älskar som jag vet att jag passerat gränsen. Den formidabla gränsen av förlåtese som blir tillintetgjord av röster som sakta bryter sig in i mitt huvud, river. Sliter. Tvivelaktigit orkar jag stå upp. Försöker att bygga fasaden, ingen får se, ingen får fråga. Mina problem finns bara i mitt huvud. Inte i deras. Aldrig att dem kommer att förstå, vad som förstör mig.
Jag vet inte hur länge jag orkar kämpa emot innan jag faller till botten, och aldrig tar mig upp.

Jag tror jag behöver hjälp.
När jag försöker, samlar modet till att ringa, då finns det ingen där. Semestertider, då man ska må bra. Det är då man inte tar hand om ungdomars hopplöshet, tunnelseende och lägger ner timmar på att försöka förklara att livet faktiskt är värt att leva. Nej, någon gång måste dem få semester.

Varför kan inte jag få semester från mig själv.