niofemtio

Tror jag aldrig behövt min psykolog så mycket som jag gör nu. Att få gråta, tala om hur värdelös och hur hemsk jag känner mig.
Gråter, gråter, gråter.
Gråter så mycket så att jag får panikattacker. Sitter och stirrar tomt ut genom fönstret, bara sitter.
Förstår inget, varför jag är såhär.
Min psykolog sitter där, hon försöker att hålla mig kvar, försöker att få mig att reda ut allt det jobbiga. Men jag vill bara skrika. Jag vill gråta ur min kropp tills jag bara ligger livlös på golvet.

Idag är det en vecka kvar.
Klarar jag detta - klarar jag allt.