niofemtio

Jag vet att mina inlägg börjar att bli sjukt tråkiga. Men jag LOVAR att göra något åt det så fort jag orkar och har tiden till det. Kollade igenom massor utav bloggar förut och blev sjukt besviken över min egen och att jag borde göra den mer personlig och verkligen visa vem jag är åsådär. Jag gör det verkligen inte nu, verkligen inte.
Grejen är ju att jag behöver veta vad jag ska skriva om åsådär, annars är det rätt svårt.

Så.
Vad tycker just DU att jag borde skriva om, eller skriva mer om. Eller tycker du helt enkelt att det ska vara mer eller mindre utav något?

God Morgon!

Varit vaken sedan halv tolv. Fortfarande inte gjort mer än ätit frukost och suttit här, kollat och drömt om kläder och skor. Är sjukt sugen på att köpa klackskor, verkligen klackar, höga, höga klackar, kil eller liknande. Älskar't!
Spenderar sjukt mycket tid på Lookbook och letar runt på bloggar av alla olika slag för att hitta inspiration för mina egna kläder. Sjukt sugen på att sy om lite kläder, leta second när vi är i Stockholm och försöka hitta det jag behöver. Blir helt galen snart. Har verkligen inga kläder som jag tycker om sådär jättemycket, måste verkligen hitta det.

Sitter i sängen hemma hos älsklingen, i hans säng, helt ofixad och bläh. Men det får man vara dagen innan man ska resa iväg. Imorgon lär jag vara lika bläh. För att fixa sig innan en bussresa på fyra och en halv timme är lika med onödigt, väldigt, vädligt onödigt.
Borde verkligen göra något nu. Orkar inte. Orkar verkligen inte. heh. Latmask nr.1

Kenttröjan, Håkan Hellströmväskan och min skjorta är stora MÅSTEN i min packning. Väljer ut det bästa, tar bort resten, vet att jag inte kommer att använda allt. Kommer köpa mer där. Onödigt att ta med extra. Blir troligen tre par skor i alla fall. Jag är inte alls säker. Kanske två. Blir två.
En och en halv timme kvar innan jag ska åka iväg till Älsklingen. Känner mig stressad igen. Slänger i mig ett glas vatten och en banan.

---

Börjat med nya matvanor också, redan förra veckan som, tillsammans med min påbörjade motionering gör framsteg med min kropp, även om det går för sakta enligt mig.
Är trött på alla som ska klaga över att jag inte äter som jag ska, tillräckligt ofta osv. Jag äter då jag känner att min kropp behöver det, annars inte. Och jag vet att man inte behöver äta varje gång man är hungrig, för hungerkänslorna går ju över oavsett om man äter eller inte. Jag hoppas bara att jag klarar av att hålla detta, får jag mår verkligen bra och är jättepigg. Att jag sedan går ner 4 kilo/veckan är bara sjukt bra. Ska fösöka öka till 6kilo/veckan eller ett kilo/dag och öka på träningen och minska på benträningen. (har alldeles för mycket synliga benmuskler som jag inte vill ha) Försöka att börja gymma efter sommaren och ta tag i skolan.
Jag hoppas att allt håller sig.
Då skulle mitt liv vara lite fint.
En egen lägenhet hade varit det ultimata.

---

Ibland är jag så sjukt tacksam över att jag har en sån förstående pojkvän som även fast jag ringer i ren panik och inte har någon aning om vad jag ska ta med mig eller hur jag ska få plats med allt i en väska. Lugnt säger till mig att ta med det viktigaste och ta två väskor. Ibland är jag mer än tacksam över att det var honom och ingen annan som jag har vid min sida.

Det finns ingenting här som kan få dig att förstå
Låt det förflutna vara glömt

Sitter och lyssnar på Kents nya skiva. Helt underbar är den. Texterna, paralyserar mig, får mig att låta bli att göra det jag egentligen borde. Måste bara lyssna en gång till.
Första låten är den som går rakt in i hjärtat.

Håller fortfarande på att packar, vet inte riktigt vad jag ska ha med mig, blir nog att packa om, en gång till. För säkerhetens skull. Duschade precis, känner mig mindre stressad nu. Känns sjukt skönt.
Fördriver kvällen vid datorn, Emocore, Bloggar och Lookbook som gårdagskvällen. Känner att alla är sjukt osociala. Vet inte om jag är lika illa däran. Jag hoppas inte. Känner mig inte alls osocial. Försöker att bli mer aktiv på bloggen. Men har ingen aning om ni ens bryr er om vad jag skriver. Borde kanske göra allt mer intressant. Borde packa om väskan nu.

Sitter fortfarande och dricker citronvatten. Sitter fortfarande vid datorn och överväger att skriva, huvudvärken stoppar mig. Överväger att rensa på blogginlägg. Försöker att börja tro mer på mig själv. Borde fördriva tiden, göra något utav den. Ta igen all den tappade tid som bara försvunnit från mig de senaste två veckorna. Även om det varit skönt det också.
Suttit i nästan tre timmar och kollat bloggar, lookbook och lite annat smått för att få inspiration till att göra något, själv. Är sugen på att dra på Secondhand när jag ändå är i huvudstaden och kanske hitta något fint, jag får helt enkelt fråga mig omkring och leta lite.

Känns som jag får försöka att göra något utav den här natten. Blir väl att börja nu isåfall. Om det blir något märker vi imorgon.

När jag egentligen borde packa, sitter jag här, tänker alldeles för mycket, lyssnar på Broder Daniel, glas efter glas med citronvatten försvinner. Solen lyser in genom fönstret och det är fortfarande alldeles för varmt både ute och inne för att kunna leva normalt. Snart, snart ska jag laga lite kvällsmat, laga till det överblivna sedan Älsklingen åt frukost/lunch/middag, whatever det är när man går upp klockan ett och äter klockan tre. Gör uteslutningsmetoden på min packning, överväger gitarren, överväger block och penna, överväger böcker, överväger också skor, hur många par jag ska ha med vet jag inte, inte alls. Minst två, då blir det extra packning med strumpor, om jag inte har strumpbyxor, massor utav salvor, krämer, mediciner, smink, nagellack, parfym och jag kan hålla på i en oändlighet till. Jag HATAR verkligen att packa, hatar bokstavligen med stora bokstäver. Det knäcker mig, för jag har egentligen inget som jag vill ta med.

Nu borde jag fortsätta packa, egentligen.



Imorgon blir det att färga om håret istället för att klippa mig, är fortfarande inte säker på om jag vill låta saxen röra mitt hår, och tills dess får det vara som det är.

Midsommar. Suttit hela dagen och väntat på min kusin. Fixat och trixat, fixat mig, chillat framför Emocore, Facebook och sådär. Msn'at med lite folk och försökt att vara social.
Ikväll blir det att äta grillat, sallad och såntdär.



Jag måste btw färga om min lugg. Blir på tisdag efter klippningen. Puss på det.

Jag har ingen aning om vad jag borde skriva, kanske skulle jag låta bli, men jag kan inte.
Sensommarkväll, kaos igårkväll så jag hoppas på en bättre kväll nu. Annars går jag sönder. Känns som min blogg är ganska värdelös, jag skriver aldrig något viktigt, något som folk borde bry sig om.

Men jag vill inte. Jag har stora planer inför morgondagen. I alla fall för kvällen. Men jag får se hur det blir. Jag hoppas att det blir fint, jag hoppas.

Jag ska bädda min säng snart, jag vet att klockan är halv nio, men har två sängar, så bäddar inte i onödan, nej. Jag har bara en stor förkärlek till bäddade sängar och gitarrer, i sammanhanget då.

Ikväll ska jag fixa mina naglar, låta tiden rinna iväg och dricka te med massor utav värmeljus överallt i mitt rum, och förhoppningsvis leta upp skivorna med BD och bara släppa allt. Tillsammans med min Kaospojke förstås.

Tillbringade hela dagen tillsammans med Änglasyster, MangoAngo. Vi badade, solade och åt pastasallad med MASSOR utav majs. Omnomnom.
Blivit lite brunare, men sjukt långt kvar tills den bruna jag vill ha. Kommer väl dit någon gång.

Fick reda på för en stund sedan att min pojke kommer hem till mig redan imorgon. Kommer bli lika fint som vanligt, har saknat honom så sjukt mycket.

Imorgon och resterande kvällen blir det att städa, plocka och sortera ordning tills Midsommar.
Kommer bli fint.

Underbara kvällskonversationer på msn. Muppen som jag skrev med ska jag umgås med hela dagen imorgon. Det är min fina Änglasyster MangoAngo.

Det kommer bli fint.
Jag ville bara dela med mig. Min humor.

Att vakna, veta att den finaste människan på jorden ligger bara någon decimeter bort och sover lika tungt som man själv precis gjorde. Att försiktigt stryka handen över hans varma rygg, låta handen stanna precis där axeln övergår till hals, hålla där, känna hans puls och sedan låta handen sakta dras över hans rygg igen för att sedan försiktigt ta bort den utan att väcka den vackra som ligger brevid. Lägga huvudet på hans mage så fort han vänder sig, känna hans hjärtslag och lyssna till hans lugna sövande andetag.

Det finns inget vackrare, inget så perfekt i mina ögon. Ingen kärlek så ren som den mellan oss. Varje sekund tillsammans med dig är att dö för. Att få dela varje dag med dig är helt magiskt, och fast det snart gått två månader så kan jag fortfarande inte riktigt förstå att du är min, på riktigt. Även om jag vet det.

Även om du också är den mest sjuka, knäppa, längsta och mest oberäkneliga person jag någonsin träffat så är det nåt mer än dina magiska ögon som paralyserar, ditt helt otroligt fina hår, underbara kropp och humor som gör att jag älskar dig. Det är att du, på riktigt accepterar mig som jag är.

Jag kommer nog aldrig riktigt förstå hur lycklig jag är.

 

NioFemTio
<3

Hela den här grejen med att finnas. Att veta vart man står och att man alltid, alltid står stabilt på den grund som man själv har skapat i en värld där det normala är ett pass för att bli godkänd, att bli "en av dem" dem som duger och passar in.
För dem som inte har ett pass, för dem som inte kommer in, som aldrig passar in, eller inte vill passa in, som jag. Då finns det bara ett val. Att acceptera det och leva vidare. Även om det är fel. Fel att acceptera något som är så fel i grunden. Hela alltet är uppbyggt på ett sådant sätt att någon som är svag, som inte är tillräckligt skärpt osv aldrig kommer att kunna leva i det samhälle som vi alla är tvugna att leva i. Kanske ser många "normaliteten" som en lösning, att bli någon annan, för att en gång bli accepterad, att duga, att få vänner, att kunna gå på fester, att äntligen passa in.

I grunden är vi alla lika. Jag ser inte den stora grejen med att till exempel jag inte skulle duga. Att jag har mindre rätt till allt bara för att jag äter antidepressiva mediciner, inte klär mig som jag borde, inte är speciellt smal eller har det "rätta" ungänget, att jag vissa perioder är manisk och inte ens klarar av att gå ut, sköta skolan eller ens prata i telefon. Gör det mig till en sämre människa bara för att jag är jag. Ibland känns det så. Att jag inte duger för att jag är den jag är.
Kanske en dag. Kanske kommer jag att inse att jag kanske inte är jag, utan ett annat jag. Men det får tiden utlåta.

Sitter och lyssnar på Moto Boy, dricker cider och funderar på livet.
Egentligen?
Egentligen har jag det sjukt bra just nu. Jag borde ta tillvara på det bättre.

Sitter ensam hemma för första gången sedan sommarlovet började. Egentligen ganska skönt, men så otroligt ensamt. Att vara utan den man älskar är som att tappa något som man inte hittar förrens någon annan hittar det och ger tillbaka det.
En någolunda jämförelse. Sjukt underbart väder idag. Jag lever på apelsinjuice, sallad, lågprocentig cider och polkakuddar.
Håller på med en spellista till midsommar då mina kusiner kommer och gästar huset här med sina två hundar. Jag hoppas att det blir en lika underbar midsommar som jag hoppas på. Annars vet jag inte vad jag gör.

Kollade på A Walk To Remember för 875678 gången ungefär och fortfarande är den lika bra. Därav citatet som fick pryda rubriken till inlägget. Det är nog det finaste citatet i en film EVER.
Så måste det vara, ja.

I förrgår kväll/natt bestämde jag och min älskade att vi skulle gå en längre promenad med hunden. Det gick väl ganska bra, förutom att den långa promenaden kanske blev lite för lång. På ca 1½ mil. Mitt i natten. Även då händer det sjukt mycket saker. Kossor som är stora som oxar som låter som grisar och får, hästar som var sjukt gosiga och gamla barndomsminnen som kom upp som min älskling fick berättade för sig medans vi gick, gick och gick. En utav de mest underbara saker jag gjort på sommarlovet änsålänge. Nu är det ju midsommar, Stockholm och massor utav Göteborg som väntar.

Jag borde göra annat nu. Som att hämta mer apelsinjuice. Ja. Precis.

Söndag eftermiddag. Såntdär mittemellanväder och jag känner inte för att göra något, egentligen.
Mina mediciner som jag fick i Onsdags börjar redan hjälpa jag känner det i kroppen även om biverkningarna tar död på mig. Jag ska klara detta, oavsett vad. Det har jag bestämt. För min Kaospojkes skull och för mina Änglasystrar.
Jag måste kämpa och se det bra i allt, hålla uppe dem som behöver så snart jag fått mer kraft.
Jag samlar och samlar men jag vet inte om jag kommer någonstans.

Jag hoppas att det fortsätter såhär. Annars går jag sönder.

Sommarlov.

Det är väl ungefär nu som det verkligen börjar kännas att det är sommarlov. Sol, sol, sol och bara göra det man vill. Gå runt planlöst och bara vara.

 

Snart ska jag till BUP. Efter det försvinner jag till min pojke ända tills på fredag och kommer att vara oaktiv. Tar med kameran som vanligt. Typiskt sommar att aldrig gå med smink, därav så lite bilder på mig, jag ser lite sådär ut utan smink, heh.
Jag och min pojke ska stanna i Skövde ett tag sedan och träffa Mikaelah, min andra Änglasyster, så fin är hon så sjukt underbar.
Puss på henne.
Känns som allt är bra nu.

Sommar och böcker. Jag har redan läst ut tre böcker på två månader och är inne på min fjärde. Slog vad med min pojke att jag kommer hinna läsa ut de andra två böckerna i serien som jag läser, INNAN Augusti, om jag gör det får vi väl se.
Nu blir det ut i solen med solglasögonen och ofixat hår.

Puss på dagen.

Jag FICK precis en egen häst.
Min drömhäst sedan jag var sjukt liten.
Ett vitt arabsto, 20 år men sjukt pigg.

Jag är nog världens lyckligaste just nu.

Innan midsommar har jag henne.

Nu behöver jag inte mer.
En perfekt pojkvän och en perfekt häst <3




(Bilderna är från ägaren som har henne nu)

Drömsommar.

Ibland vill jag bara ge upp, lämna allt som har med vardag att göra, som har med tider, koncentration och tvång att göra. Jag vill inte, villintevillintevillinte.
Lasse Lindh spelas om och om igen, även fast spellistan innehåller allt annats också, men det glömmer jag för en stund. Jag vill inte.

Jag vill ge upp, kanske inte på riktigt, men lite, sådär så jag kan komma tillbaka när jag vill, när allt är bra igen. Fly från problemen är kanske det lättaste men inte det bästa i slutet.
För mig är det kanske det?

Egentligen skulle jag skrivit ett inlägg om hur bra dem här dagarna efter skolavslutningen var. Det försvann.
Jag orkar ingenting.

Jag ska gå nu, gå och fota lite, så fort jag laddat kameran.
Det kanske vänder.

Sitter och lyssnar på Broder Daniel. Kvart i tolv första dagen på sommarlovet. Ett sommarlov då jag planerat att göra allt som jag verkligen vill. Som jag borde göra.
Åka till Stockholm och vara hos pappa i en vecka med min fina pojke, träffa alla underbaringar där, spendera varma kvällar vid sjöar, på gräsmattor med underbar, fin musik och fint folk. Gå upp tidigt, gå ut med pappas hund, äta frukost med massor utav apelsinjuice, det som jag gillar bäst.
Ett sommarlov fyllt av picknick, bad och tågresor, solande, fina små fester och mysiga hemmakvällar när det regnar. Jobba på självförtroendet. Träffa mina systeränglar, laga dem så mycket jag kan, så mycket jag orkar.

Jag vill att världen ska vara fylld av änglaglitter, trollspön och vingar som kan ta mig till de mest fantastiska platser där jag kan vara lycklig, där jag kan skrika ut mig glädje till dem som hör, dem som verkligen lyssnar. Där alla är trasiga, men också där alla, dag för dag blir lite helare.
Jag tror jag har hittat min värld. Men den är inte hel än, det är inte jag heller, så vad begär jag egentligen?
Om inte världen kan laga mig, så måste jag laga mig själv, och det tar tid, alldeles för lång tid.
Vad ska jag göra.
Jag vill leva i min glittriga värld, med mina änglar, med min vackra, fina, underbara pojke och tryggheten, lyckan och den pirriga känslan av äventyr, av ovisshet och längtan.

Jag måste hitta min värld, snart.

Jag rensade klart alla bilder, hittade mappar med musik som jag också sparade, ordnade, fixade.
Jag måste ha ordning, allt ska vara där det ska, hittas.
I min ordning.
Min ordning är andras oordning, men det är så det är. Jag är andras oordning. Det kan jag leva med.
Slängde 8224 bilder, eller objekt då, det var väl ett antal mappar också.
Kan andas lättare nu, när det är gjort, nu kan jag fylla på med underbara sommarminnen, massor, massor utav sommarminnen i min bildtomma dator och i min bildfulla externa hårddisk som jag totalt älskar. Helt underbar.
Åh.
Hittade massor utav minnen, skrattade, grät av saknad och lycka. Insåg att jag har det lika bra nu, att jag senare kommer att göra likadant åt minnen som jag bygger nu, den känslan är underbar.
Borde försöka att avrunda detta.
Som jag egentligen inte vill.
Vill skriva, mer,mer,mer. Hinner inte.
Om en kvart ska jag åka, om en halvtimme träffar jag min pojke igen. Fint.
Längtar, ja det är klart jag gör.
Samtidigt älskar jag den tomma ensamhet som ger mig kraften att skriva, att utvecklas och att tänka. Jag behöver det.
Ensamheten, tomheten, ångesten.
Behöver, behöver, behöver.

På torsdag ska jag till Bup. Äntligen.
Jag behöver det, borde skriva lite, lite att ge till dem, något att fundera på, att verkligen överväga en fortsatt kontakt med mig och dem. Att inte lämna mig till mitt öde, inte igen.
Denna gången ger jag inte upp.
Imorgon ska jag börja.
Börja att skriva på något som dem ska få.
På torsdag eftermiddag åker jag och min pojke till Göteborg, för att träffa Hanna och hennes kille, förhoppningsvis Johanna också. Jag tror det är bra.
Att träffa folk.
Som jag inte brukar träffa.
Kunna andas lite, lite ren, oanvänd luft.
Även om jag älskar den gamla lika mycket.

Nu borde jag sluta. Tömma tekokaren, sätta på mig ett par varma strumpor, en tjockare tröja och sen följa med mamma för att hämta pojken min.

Känner mig tom.
Ni orkar säkert inte läsa.

Natten.

Sommarrensar datorn från bilder och massor utav annat som jag samlat på mig sedan jag rensade datorn på Julafton. Kom fram till att det blir en hel del bilder på ett halvår, och förstår mer än väl varför min dator bönat och bett mig att rensa datorn, som förhoppningsvis blir snabbare efter detta. Ska ge mig på min gamla dator och ska en gång för alla säga upp kontakten med den genom att tömma även den på allt som skulle kunna tillhöra mig, vilket är en del, det vet jag redan nu.

Efter att jag fixat min bärbara så ska jag pausa med att städa mitt rum, innan mamma blir galen på mig, det skulle vara mindre okej faktiskt.
Sitter och tjockar mig med cola medans jag håller på att rensa, tycker jag behöver det, lite peppande sådär.

Hittat massor utav gamla bilder, såna som jag inte ens mindes att jag hade, sjukt glad över att jag inte slängt.
Jag borde fortsätta nu.

Min pojke slutade nian idag och ska därför på Sista Natten Med Gänget på Skara Sommaland ikväll. Själv var jag där för två år sedan och får sitta hemma idag istället, känns lite sådär. Hade gärna varit med, en gång till.
Men,men. Ibland känner man sig gammal.

Nu ska jag ta tag i mitt städande, rensande och sådär.


Så fint väder var det när jag slutade nian och var på Sista natten med gänget (okej, det regnade faktiskt bara i 20 minuter men ändå). Jag hoppas verkligen att alla som ska dit idag får det sjukt kul.

TISDAG 8/6




Fina tisdag spenderad med tågåkande, systerängel och på eftermiddagen min fina pojke. Som inte kände igen mig i mitt rosa/svarta hår.

---

ONSDAG 9/6











Skolavslutning för min lillebror och väl där möter vi Evelina, en gammal klasskompis som jag gick på samma skola med. Blev en sjukt värd kväll. Inte nog med det så firade jag och min pojke EN månad också.
Puss på det.

---

TORSDAG 10/6





Skolavslutning och Göteborg med finaste pojken på eftermiddagen. Regn men med vårat bästa humör blev det en värd dag tillslut ändå. Tågresor är en utav de bästa saker jag vet. Inga bilder på mig, för jag gick osminkad och uschig hela dagen. Men skolavslutning är skolavslutning och fick VG i fyra ämnen, vilket gjorde min dag lite också.

Sitter med nyklippt, nyfixat hår. Känner mig fräsch men inte alls nöjd med hur det blir, kanske för att jag hatar, verkligen HATAR ofixat hår, på mig själv.
Imorgon ska jag träffa mig pojke, då ska jag fixa mig, lite i alla fall, sådär som jag brukar. Vilket innebär ikväll att jag ska måla täcklack på mina naglar innan jag går och lägger mig.
Imorgon ska vi spela kubb i skolan. Jag hoppas över det, tar sovmorgon och åker in till Skövde lite senare.
Jag HATAR kubb.
Ja, jag är väl lite på hathumör ikväll när håret inte blev som det skulle, fast det säkert blir det när jag ser mig i spegeln imorgon.



Resultatet av nästan fyra timmars sy/flätande/tänkade.
Det blev bra. Jag är nöjd.

Två skoldagar kvar, en för mig.
<3

Sista måndagen spenderas här, framför datorn och skriva på två uppsatser som jag borde lämnat in förra veckan.
Kommer inte lämna in dem förrens imorgon ändå. Jag orkar inte.
Imorgon ska vi tydligen spela kubb och kolla på treornas kabaré. Jag spelar inte kubb. Jag spelar ingenting. För jag är så sjukt dålig förlorare att jag lätt skulle kunna slå till någon om jag förlorade, helt utan anledning. Så. Nej.
Ingen kubb för mig imorgon, sol? Hoppas, då kan jag sitta och kolla på, läsa och sola.

Känns inte som sista veckan.
Att man börjar tredje året på gymnasiet efter sommarlovet, efter en sommar fylld med helt underbara upplevelser.
Känns overkligt.


Idag blir det att greja med hår på både mig och Änglasyster. Vart det slutar lär vi märka ikväll.
Nu ska jag dra mig in till staden och inhandla lite saker.

Hämtade fina Isolde på Öland igår, vilket slutade med en bilresa på totalt 13 timmar och en trasig transport och en blodig, svettig häst.
Kom hem halv ett inatt och däckade i sängen hemma hos Ellen.

Så värt. Isolde är finaste ettåringen jag sett på sjukt länge.














Väl hemma.

Hardened heart can take no harm

Hardened heart, my heart is hard

Fina kvällar har ett slut, ett slut med BD, svartvita bilder och msntexter i paint från min Kaospojke.
Ibland önskar man att alla dagar var fina.

Ja, det är min riktiga ögonfärg, oredigerad.

Dagen idag har varit underbar. Hunden hela förmiddagen, ända tills jag skulle åka och möta min Kaospojke klockan tre. Sol, sommar och värme.
En vecka till sommarlov, en vecka till frihet.

Imorgon blir det Öland. Kommer bli sjukt fint. Fota massor förhoppningsvis. På den fina nya hästen som ska hämtas också.

Fin dag som avslutas med cider och min kaospojke i telefon.

Du är mitt hopp när allt annat känns hopplöst.
Jag ÄLSKAR Dig.
<3

Sitter, känner vanlijdoften av min bodylotion, känner hur tårarna rinner ner för mina kinder. Tårar som rinner av saknad, av längtan och av hopplöshet. Alla känslor delar mig, delar mig så jag går sönder, i mindre och mindre bitar, fler och fler känslor, snart existerar jag bara i molekyler.
Något som inte syns, men som existerar ändå.

Jag trodde inte saknad kunde göra så ont, göra mig så desperat efter tårar och panik.

Imorgon, sovmorgon, träffa min Kaospojke och hoppas på sol.



Smärtan kan ge mig något som ingen annan kan. Ingen i världen kan ersätta den, men jag kan byta ut den och få något som håller bättre, i slutet.
Kärlek av mina systeränglar och min kaospojke.
Tack för att ni finns, jag älskar er.
<3

Värd dag.
Finns inget mer att säga. Helt underbar med perfekt väder.