A room without you

Hela den här grejen med att finnas. Att veta vart man står och att man alltid, alltid står stabilt på den grund som man själv har skapat i en värld där det normala är ett pass för att bli godkänd, att bli "en av dem" dem som duger och passar in.
För dem som inte har ett pass, för dem som inte kommer in, som aldrig passar in, eller inte vill passa in, som jag. Då finns det bara ett val. Att acceptera det och leva vidare. Även om det är fel. Fel att acceptera något som är så fel i grunden. Hela alltet är uppbyggt på ett sådant sätt att någon som är svag, som inte är tillräckligt skärpt osv aldrig kommer att kunna leva i det samhälle som vi alla är tvugna att leva i. Kanske ser många "normaliteten" som en lösning, att bli någon annan, för att en gång bli accepterad, att duga, att få vänner, att kunna gå på fester, att äntligen passa in.

I grunden är vi alla lika. Jag ser inte den stora grejen med att till exempel jag inte skulle duga. Att jag har mindre rätt till allt bara för att jag äter antidepressiva mediciner, inte klär mig som jag borde, inte är speciellt smal eller har det "rätta" ungänget, att jag vissa perioder är manisk och inte ens klarar av att gå ut, sköta skolan eller ens prata i telefon. Gör det mig till en sämre människa bara för att jag är jag. Ibland känns det så. Att jag inte duger för att jag är den jag är.
Kanske en dag. Kanske kommer jag att inse att jag kanske inte är jag, utan ett annat jag. Men det får tiden utlåta.

Sitter och lyssnar på Moto Boy, dricker cider och funderar på livet.
Egentligen?
Egentligen har jag det sjukt bra just nu. Jag borde ta tillvara på det bättre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0