niofemtio

Är sjukt tacksam över att jag har min underbara pojkvän och mina mediciner just nu.
Känner bara att jag vill gråta ut, försvinna, stanna här, leva ett litet tag. Jag känner hur jag går ner mig, men medicinerna hindrar mig från att släppa ut det om jag inte vill. Jag KAN hålla det inom mig, även fast jag inte vill. Vill bara gå runt, slappna av och leva min egna lilla värld. Bada varma bubbelbad, dricka massor utav te utomhus på varma sommarkvällar. Bada kvällsbad och gå hem och dricka massvis utav te, lyssna på Johnossi, Kent och Anna Ternheim. Jag vill vara oberoende av tiden. Det känns som att den tvingar mig framåt, snabba mig och göra saker utan att egentligen bry mig så mycket. Tiden som hindrar mig från att njuta av alla små saker som gör dagarna så fina. Ångesten har släppt nästan helt, men fortfarande känner jag den misslyckade känslan i kroppen. Känslan av att inte vara tillräcklig.

---

Ikväll ska jag fortsätta att skissa i mitt nyinköpta skissblock, dricka massor utav te, bada kvällsbad och sen ett varmt och långt bad med massor utav skum. Krypa ner i sängen brevid min fina pojkvän och somna till ljudet av hans dator. Ska fota massor och verkligen göra den här resan minnesvärd. Försöka att njuta så mycket som möjligt av de sex dagar till som vi är här.
Imorgon skulle det tydligen bli jättevarmt, då har jag planerat att kolla i olika secondhandbutiker och se om jag hittar något.