niofemtio

Sitter och lyssnar på Broder Daniel. Kvart i tolv första dagen på sommarlovet. Ett sommarlov då jag planerat att göra allt som jag verkligen vill. Som jag borde göra.
Åka till Stockholm och vara hos pappa i en vecka med min fina pojke, träffa alla underbaringar där, spendera varma kvällar vid sjöar, på gräsmattor med underbar, fin musik och fint folk. Gå upp tidigt, gå ut med pappas hund, äta frukost med massor utav apelsinjuice, det som jag gillar bäst.
Ett sommarlov fyllt av picknick, bad och tågresor, solande, fina små fester och mysiga hemmakvällar när det regnar. Jobba på självförtroendet. Träffa mina systeränglar, laga dem så mycket jag kan, så mycket jag orkar.

Jag vill att världen ska vara fylld av änglaglitter, trollspön och vingar som kan ta mig till de mest fantastiska platser där jag kan vara lycklig, där jag kan skrika ut mig glädje till dem som hör, dem som verkligen lyssnar. Där alla är trasiga, men också där alla, dag för dag blir lite helare.
Jag tror jag har hittat min värld. Men den är inte hel än, det är inte jag heller, så vad begär jag egentligen?
Om inte världen kan laga mig, så måste jag laga mig själv, och det tar tid, alldeles för lång tid.
Vad ska jag göra.
Jag vill leva i min glittriga värld, med mina änglar, med min vackra, fina, underbara pojke och tryggheten, lyckan och den pirriga känslan av äventyr, av ovisshet och längtan.

Jag måste hitta min värld, snart.

Jag rensade klart alla bilder, hittade mappar med musik som jag också sparade, ordnade, fixade.
Jag måste ha ordning, allt ska vara där det ska, hittas.
I min ordning.
Min ordning är andras oordning, men det är så det är. Jag är andras oordning. Det kan jag leva med.
Slängde 8224 bilder, eller objekt då, det var väl ett antal mappar också.
Kan andas lättare nu, när det är gjort, nu kan jag fylla på med underbara sommarminnen, massor, massor utav sommarminnen i min bildtomma dator och i min bildfulla externa hårddisk som jag totalt älskar. Helt underbar.
Åh.
Hittade massor utav minnen, skrattade, grät av saknad och lycka. Insåg att jag har det lika bra nu, att jag senare kommer att göra likadant åt minnen som jag bygger nu, den känslan är underbar.
Borde försöka att avrunda detta.
Som jag egentligen inte vill.
Vill skriva, mer,mer,mer. Hinner inte.
Om en kvart ska jag åka, om en halvtimme träffar jag min pojke igen. Fint.
Längtar, ja det är klart jag gör.
Samtidigt älskar jag den tomma ensamhet som ger mig kraften att skriva, att utvecklas och att tänka. Jag behöver det.
Ensamheten, tomheten, ångesten.
Behöver, behöver, behöver.

På torsdag ska jag till Bup. Äntligen.
Jag behöver det, borde skriva lite, lite att ge till dem, något att fundera på, att verkligen överväga en fortsatt kontakt med mig och dem. Att inte lämna mig till mitt öde, inte igen.
Denna gången ger jag inte upp.
Imorgon ska jag börja.
Börja att skriva på något som dem ska få.
På torsdag eftermiddag åker jag och min pojke till Göteborg, för att träffa Hanna och hennes kille, förhoppningsvis Johanna också. Jag tror det är bra.
Att träffa folk.
Som jag inte brukar träffa.
Kunna andas lite, lite ren, oanvänd luft.
Även om jag älskar den gamla lika mycket.

Nu borde jag sluta. Tömma tekokaren, sätta på mig ett par varma strumpor, en tjockare tröja och sen följa med mamma för att hämta pojken min.

Känner mig tom.
Ni orkar säkert inte läsa.

Natten.