niofemtio

Jag lever, ja.
Ledsen för sämst uppdatering, men har varken orken eller lusten till att släpa mig till datorn för att skriva, verkligen inte. Eller okej. Jag har bara inte orken till att vara "allmän" med mitt liv just nu, så har tillbringat mer tid framför datorn och TheSims2 än något annat de senaste tre dagarna. Försökt att försvinna från verkligheten. Försökt att orka lite till, att inte ge upp. Just nu ligger allt som en tung hinna framför och över mig. Jag har svårt att se ljuset som finns där någonstanns. Alla glider ifrån mig, försvinner när jag är i behov av dem som mest. Njuter samtidigt av att vara "oaktiv i internetvärlden" att inte behöva lyssna till alla krav, alla måsten och uppdateras av vad alla gjort och inte. Det snurrar tillräckligt mycket i mitt egna huvud för tillfället.
Jag är tacksam över att jag har min underbara pojkvän, som alltid finns där och försöker att förstå mig även om det inte är lätt. Jag är sjukt tacksam över att jag har Ellen och hennes underbara hästar som jag kan dela mina dagar med och gör att jag orkar lite till när det är som mörkast.
Om jag ska vara ärlig just nu så finns det ingen annan som jag har ork till att prata med eller umgås med. Som inte ställer några krav eller som verkligen förstår.
Förlåt, men det är sanningen, ta den eller inte.

I Helgen hoppas jag att jag kan träffa älskade Spraits igen. Tills dess... Bilder från förra gången.








Min Ängel.
Räddaren i nöden-varning på killen, ja.